Bortbjuden på middag!

Japp, så är livet här hemma hos oss! Båda tjejerna har varit sjuka, men nu är det nog mest jag & Henrik som är sjuka... Och det är minst lika jobbigt! En 3,5 åring som helst bara vill leka, en smått irriterad 7 månaders som försöker lära sig krypa, och sen 2 föräldrar som är helt slut & bara vill sova! Jaja, jag hoppas att jag mår bättre imorgon!

Less är jag för att jag vill träna!!! I söndags sprang jag 9,2 km (nytt rekord, yey!) på 60 minuter, så målet för den här veckan var ju självklart 1 mil. Men tydligen får jag skjuta upp det målet, kanske till helgen? Snälla förkylning, försvinn nu tack!

Har suttit och läst lite olika bloggar, mest såna där man har förlorat sin partner, eller ska göra eller kanske själv har någon form av sjukdom... Sedan Henriks olycka är jag så blödig, så rädd. Jag blir lätt ledsen när jag läser om sånt här, är ofta orolig att något ska hända med dem jag älskar mest. Ska inte läsa såna bloggar, blir ju bara rädd och ledsen. Men å andra sidan så tänker jag ofta vilken tur vi har. Vilken tur att vi alla lever och är friska. Man ska vara rädd om livet, för man vet aldrig vad som händer.